Toleransen mot dåligt språk missgynnar individer med inlärningsutmaningar!

Blev glad när jag läste insändaren "Värna svenska språket innan det är försent'" i DN förra veckan. Än finns det folk som på allvar bryr sig. Än finns det hopp... eller? För respekten för det svenska språket minskar allt mer, och det förefaller allt mindre viktigt att kunna behärska svenska språket i såväl tal som skrift. Särskrivningar och syftningsfel har blivit en del av skrivnormen, vi ser det vart vi än går - i restaurangmenyer, på skyltar affärer, i annonser. Texter publiceras utan att korrekturläsas. Varför? Lathet? I dagens snabba informationssamhälle är det uppenbart viktigare att få ut det snabbast möjligast, och mindre viktigt hur det ser ut. När jag gick en journalistkurs för några år sedan, uttryckte sig en lärare ungefär såhär: ”skriv skit, bara du skriver något”. Eller är det för att vi utfår från att personen har någon skrivsvårighet och är rädda kränka? Att påpeka stavfel anses nämligen numera väldigt kontroversiellt i dagens diagnossamhälle! Men det gynnar knappast varken dem eller läsarna. Det signalerar inte bara att det är okej att skriva dåligt, det gör texten mindre läsbar!

I sociala medier, som dagligen används av miljoner svenskar, är budskapet att du inte behöver behärska språket för att lyckas. Emojis och GIF-ar ersätter det skrivna ordet, och du ”slipper” därmed skria. Det är uppenbart viktigare hur du ser ut än hur du uttrycker dig, är du bara tillräckligt snygg, har rätt outfit och smink och postar snyggt på en instagram-bild, behöver du inte lägga till en beskrivande text eller ens tagga bilden med hashtaggar, du kan få många likes ändå. Detta gör att vi blir alltmer lata. Det missgynnar nyanlända och personer med dyslexi och övriga inlärningsutmaningar. Dessa individer har redan från början sämre förutsättningar, och de underlättas inte direkt av att de dagligen möts av ett dåligt språk runt omkring sig, samt budskapet att de inte behöver. Vår svenska grammatik är krånglig - inte minst med våra sche-ljud som stavas olika på olika ord, men uttalas samma, vi skriver ihop ord som i många språk skrivs isär, och det skiljer sig också i meningsuppbyggnad. Den är knepig att lära sig. Många får kämpa mer eller mindre hårt för att lära sig, inte bara dem med svårigheter. Detta kräver engagerad personal och motivation hos eleverna.

Ett väldigt effektivt sätt att att lära sig ett språk är att titta på tv-serier och filmer samt läsa litteratur med språket. Och Sverige har en fantastisk skatt av tv- och filmproduktioner, men tyvärr ser jag att det ofta underskattas. Bland framförallt yngre i storstäderna verkar det ha blivit någon trendgrej att inte tycka om svenska produktioner, detta ser jag bl a i facebook-grupper där folk tipsar om filmer och tv-serier. Sällan eller aldrig ses en svensk titel där. Och på årets Guldbaggegala vanns priset för bästa svenska film en spanskspråkig film. Många titlar är också på engelska eller andra språk. Detta anser jag är en skymf mot den svenska filmen.

Svensk underhållningskultur är grovt underskattad, eller rent av töntig att konsumera. Jag har vänner födda och uppvuxna här (med utlandsfödda föräldrar), som aldrig har läst en enda svensk bok förutom möjligen i skolan, som aldrig ser på svenska tv-serier och filmer eller knappt lyssnar på svenskspråkig musik. De behärskar svenskan i tal och skrift på basnivå, men de har inte koll på viktiga ord och begrepp, och har svårt att stava och uttala många vardagliga ord. Detta försvårar inte bara kommunikation utan också möjligheterna till högre utbildning. De som är födda på och kring 70-talet har ändå fått mycket språkligt gratis tack vare att de har gått i skolan i en tid när kvalitén fortfarande var god och svenska var det som huvudsakligen talades på rasterna. Sedan dess har språket såklart förändrats mycket. Dagens unga i liknande grundsituation har helt andra förutsättningar än tidigare generation. De växer ju inte bara upp i flerspråkiga områden och har inte svenskan naturligt hemifrån, de får inte med sig svenskan på ett naturligt sätt i skolan heller, då det i många skolor knappt talas svenska alls förutom på lektionerna. Dagens skolmiljö bjuder, som vi redan vet, inte heller in till en lugn och stimulerande närmiljö, särskilt inte för dem som behöver kämpa extra. Om endast de som har extremt lätt för språk ska vara dem som kan lära sig korrekt svenska kommer klyftorna bara öka ännu mer! Vi tycker att att vi är så himla inkluderande när vi använder engelska överallt, men faktum är att det istället exkluderar en stor del av befolkningen - individer som gått i anpassad skola, äldre och invandrare/flyktingar som inte fått lära sig engelska. De upplever stora språkliga hinder i vardagen.

Vi alla måste hjälpas åt och kämpa för att bevara och lära ut svenska språket på ett korrekt sätt. Lärare/stödpedagoger, och politiker inte minst, För den här toleransen mot dåligt språk missgynnar individer med inlärningsutmaningar! Vi måste bli effektivare i att stimulera till läsande och lärande. men därmed också kunna erbjuda inlärningsvänliga miljöer och verktyg så att detta blir möjligt.